Kapitel 4: Ägande och ansvar

Jag skulle vilja växla över hela denna fråga om den fria viljan till det som jag tror är den egentliga frågan. Frågan om den fria viljan är en underordnad fråga. Den verkliga frågan gäller istället ägande. Det handlar därför inte om huruvida människan har rätt att utöva en fri vilja, utan ifall Gud som skapare har rätt att utöva sin fria vilja. Vi ska gå igenom Skriften och lagen för att visa hur det ligger till. 1 Mos 1:1 säger:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.

Det är alltid bra att ta det från början. Tror vi allesammans på att Gud var Skaparen? Eller, finns det några som tror att djävulen skapade jorden? Antikens greker trodde att djävulen var ansvarig för materiens skapelse, för de hade uppfattningen att materien var ond. De kunde inte förstå hur en god Gud kunde skapa ond materia. De förutsatte något som inte stämmer. Den fysiska världen skapades och bedömdes vara god i varje steg av dess tillblivelse (1 Mos 1:10, 12, 18, 21, 25, 31).

Således är den viktigaste och mest grundläggande förutsättningen för att förstå sanningen denna att Gud är Skaparen och att han uttalade att allt var gott.

Som kristna tror vi att Bibelns Gud är skaparen. Han är en god Gud, inte en dålig gud, och vi tror att denne Gud i Gamla Testamentet inte är olik samme Gud i Nya Testamentet.

Gud skapade allting, inklusive människan. I 1 Moseboken kap 2, vers 7 läser vi följande:

Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ.

Lägg märke till att människan formades av stoft från jorden. Detta stoft, eller denna jord, från vilken människan formades, var något som Gud hade skapat i 1 Mos 1:1. Djävulen skapade ingenting, utan Gud skapade jorden och formade sedan människan med detta material (1 Mos 2:7). Det är därför det heter ”av jord är du kommen och jord ska du åter bli”. När vi dör återvänder våra kroppar till jord. De återvänder till de jordens grundämnen från vilka våra kroppar ursprungligen skapades. Slå upp 3 Mos 25:23-24!

När ni säljer jord, skall ni inte sälja den för all framtid, ty landet är mitt. Ni är främlingar och gäster hos mig. I hela det land ni får till besittning skall ni medge rätt att köpa tillbaka jordegendom.

Detta är Guds lag om fast egendom. Jorden ska alltid återlösas. Det är Guds lag. Vad ligger bakom Guds lagar om markägande? Minns, att när Israel vandrade in i Kanaans land delade Josua upp allt land mellan Israels folk – först mellan stammarna och sedan åt varje familj! Alla fick de en arvslott i landet. Ändå, trots att de fick ärva landet, fick de inte absolut suveränitet över sin lott. De var arrendatorer på Guds egendom. Det fanns villkor som de måste följa. Människan fick auktoritet över landet, men Gud behöll sin suveränitet.

Idag skulle vi kalla det inlösenrätt. Regeringen gör anspråk på inlösenrätt över din egendom för att kunna bygga en väg. De köper din mark. Du har inget val. Du måste acceptera deras inlösen.

På samma sätt gör även Gud anspråk på din mark. Du skapades av stoft från jorden, material som Gud hade skapat. Din kropp är din markegendom. Men eftersom du inte skapade dig själv äger du inte dig själv. Gud äger dig genom sin upphovsrätt. Hans suveränitet är alltså grundad på hans upphovsrätt över skapelsen. Även om människan har fått en grad av auktoritet över sin egendom så äger hon faktiskt inte den. Gud äger den.

Så när Gud gav Israel Kanaans land som deras arvslott, fick de inte suveränitet som dess skapare. De fick endast en begränsad auktoritet över landet. Nya testamentet använder två ord för att beskriva suverän makt respektive auktoritet. Dunamis betyder makt (Apg 1:16). Exousia betyder auktoritet (Matt 8:9). Dessa termer är relativa. En människa under auktoritet ser upp till en högre makt. Men samma person kan ha människor under sig som i sin tur ser upp till honom som en högre ”makt”. Alltså kan en person ha makt över andra men samtidigt vara under en högre makts auktoritet.

Vi talar ofta om kungar som suveräna härskare över medborgarna i sina länder. Men alla kungar är underordnade kungarnas kung. En jordisk kung äger alltså auktoritet under Gud för att verkställa hans vilja. Kungar förväntas inte handla enligt egen ”fria vilja”. Om de regerar enligt egen vilja kommer Gud att ställa dem till svars för detta.

Det är många kungars stora villfarelse att Gud gav dem absolut makt, så att de till och med genom sin fria vilja kan omintetgöra Guds vilja och lagar.

Gud behöll sin suveränitet och gav människan auktoritet underställd honom. Alla behöver känna till denna skillnad. Auktoritet är alltid begränsad av den suveränes vilja.

Frågan gäller ägande – inte fri vilja

Gud skapade människan från jordens stoft. Om Gud äger all mark genom upphovsrätt, och vi är skapade därifrån, så äger Gud både dig och mig. Det handlar inte om huruvida du har en fri vilja, det handlar istället om ifall Gud har en fri vilja. Vem äger dig? Kan någon förneka att Gud äger markens stoft från vilket människan skapades? Vill någon förneka att Gud skapade allt? Om Gud skapade allt, så äger han också allt, och det är här som problemets kärna ligger.

Vi kan argumentera fram och tillbaka hela dagen om människans eventuella fria vilja. Debatten är bra för mental gymnastik, men frågan skjuter utanför målet. Målet är att ta reda på vem som äger allt.

Varför är det så viktigt?

Slå upp 2 Mos 21! När du börjar titta på ansvarslagarna blir ägande väldigt viktigt. Håll i minnet att orsaken till att man debatterar frågan om den fria viljan, är att man vill klargöra vem som ansvarar för synder som begås på jorden. Den underliggande tanken med att hävda den fria viljan är att göra människan ansvarig för ondskan och frita Gud från varje ansvar. Människans fria vilja verkar åstadkomma detta.

Huvudproblemet med idén om den fria viljan är att den samlade verkan av biljoner människors fria vilja kombinerad med djävulens och hans änglars fria vilja verkar begränsa Guds förmåga att lösa den ondska som vi ser härjar på jorden. Gud tenderar att bli en hjälplös jätte med sina händer bundna av människans fria vilja. Han står bredvid och vädjar hjälplöst, medan djävulen betvingar människans vilja och får henne att göra det onda.

Således, när människor försöker befria Gud från ansvar genom att tillskriva alla människor fri vilja, gör de detta på bekostnad av hans allmakt. Jag tror att det finns en bättre och riktigare lösning på detta dilemma. Vi ska se att bibelns lagar om ansvar uppenbarar lösningen.

Guds ansvarslagar

Guds ansvarslagar baseras på ägande, inte på fri vilja. Låt oss titta på några av Guds ansvarslagar och egendomslagar för att bevisa detta. 2 Mos 21:33-34 säger:

Om någon öppnar en brunn eller gräver en ny brunn och inte täcker över den och sedan en oxe eller åsna faller ner i den, skall brunnens ägare ge ersättning i pengar till djurets ägare, men den döda kroppen skall vara hans.

Här är ansvaret baserat på ägandet. Om en man gräver en grop och inte tar nödvändiga steg för att täcka över den, och en oxe kommer och faller i gropen genom sin egen ”fria vilja” eller genom sin dumhet, vem är då ansvarig enligt Guds lag? Det är gropens skapare / ägare som är ansvarig och som då blir tvungen att köpa oxen. Gropens ägare måste betala för oxen som om den vore levande, och sedan är den döda oxen hans.

I Edens lustgård grävde Gud så att säga en grop genom att plantera Kunskapens träd där. Det var inte djävulen som planterade trädet. Gud gjorde det, och Gud ägde trädet. Trädet försåg Adam och Eva med möjligheten att falla i synd. I lagens mening var trädet gropen.

Vidare lät inte Gud täcka över denna grop. Det vill säga Gud satte inte ett staket runt trädet så att människan hindrades att äta av det. Hans varning till dem i 1 Mos 2:17 var som att sätta upp en skylt intill en grop med texten ”Tillträde förbjudet”. Men eftersom Adam och Eva förmodligen var alltför naiva och oerfarna var de olydiga och föll i den stora bottenlösa gropen, avgrunden.

Gud täckte inte över gropen för att hindra Adams fall. Människan föll för att Gud inte vidtog de erforderliga försiktighetsåtgärder som var nödvändiga för att hindra människan från att synda. Eftersom Adam fått auktoritet (rådande) över jorden i 1 Mos 1:26 blev han förvisso ansvarig så långt hans auktoritet sträckte sig. Men detta fritar inte Gud från ansvar. Hans egen lag är nämligen en återspegling av hans rättfärdiga karaktär.

Kunde Gud hindrat människan från att synda? Naturligtvis kunde han det. Först och främst var han inte tvungen att plantera trädet, eller om han nu ville göra det, så kunde han satt upp ett staket runt om det. Sedan hade han inte behövt skapa en frestare och tillåta honom att ta sig in i trädgården. Kom frestaren in utan Guds vetskap? Stängde Gud av säkerhetslarmet, så att djävulen på något sätt kunde ta sig in utan att Gud visste om det? Sade Gud hoppsan? Är Gud verkligen så okunnig?

Faktum är att Gud visste slutet redan från början. Han togs inte på sängen. Han grävde den där gropen och behöll den obetäckt för att han hade en plan, och denna plan inbegrep att människan skulle falla. Och det gjorde hon. Därför är Gud ansvarig. Det är alldeles i enlighet med hans egna ansvarslagar. Och vad gjorde Gud åt detta? Han sände sin Son som upphöjdes på korset för att dra alla människor till sig. Han betalade hela världens synd, eftersom hela skapelsen lades under döden genom Adams fall. Han köpte den döda oxen. Oxen tillhör nu honom.

Inser du vad detta innebär? Han köpte alla som föll. De tillhör nu honom. Har någon kunnat undvika att falla? För tillfället ser det inte ut som att hela mänskligheten tillhör honom, men faktum är att Gud skapade dem, och därför köpte han världen. Han tillämpade sina egna lagar om ansvar. Därigenom uppfyllde han lagen. Därför skrev Paulus i Rom 5:18-19:

Alltså: liksom en endas fall ledde till fördömelse för alla människor, så har en endas rättfärdighet för alla människor lett till en frikännande dom som leder till liv. Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad.

Ansvar för Adams synd

Adam gavs auktoritet över hela skapelsen (under Gud). Så när han syndade drog han på sig en skuld som han inte kunde betala. Därför såldes hans familj och egendom för att gälda skulden (Matt 18:25). Inte endast Adam, utan även hans barn och hela hans egendom suckar nu i födslovånda medan de väntar på Guds söners uppenbarelse (Rom 8:23). De väntar på att bli återlösta från den fångenskap som Adams skuld förde dem in i.

De goda nyheterna är att en nära anförvant föddes på jorden, en som ägde resurserna till att betala denna stora skuld. Han antog inte änglanatur, utan en mänsklig natur (Heb 2:14-16), för att han skulle äga rätten till återlösning, något som tillkom en nära släkting. En nära anhörig kan inte nekas sin lagliga rätt att återlösa, såvida han är villig att betala fullt pris för återlösningen. Därför kom Jesus i mänsklig gestalt och betalade fullt ut för det som förlorades genom Adams synd.

Paulus kunde därför tveklöst säga att en endas rättfärdighet för alla människor har lett till en frikännande dom (Rom 5:18). Detta är också vad han sade i 1 Kor 15:22-23:

Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning...

Detta är Nya Testamentets goda nyheter. Hans blod räckte, det var tillräckligt värdefullt för att betala hela världens synd. 1 Joh 2:2 säger:

Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.

Detta visar hur seriöst Gud tog på sig ansvaret för Adams synd. Han öppnade gropen i full vetskap om att Adam skulle falla, och att det skulle påverka hela världen genom lagen om huvudmannaskap. Hans plan var att använda samma lag om huvudmannaskap genom Jesus Kristus, den siste Adam (1 Kor 15:45). Kristi rättfärdiga gärning på korset skulle äga laga kraft för alla människor i samma utsträckning som Adams synd gjorde det.

Eftersom Kristus gavs auktoritet över hela jorden såväl som himlen, kunde han frälsa alla människor (1 Tim 4:10). Förvisso kommer han alltid att respektera människans vilja och inte tvinga sig på någon, men han ska utöva sin fria vilja och sin lagliga rätt till återlösning för att frälsa alla människor vid tidens slut.

Johannes såg i en syn slutet på allting i Upp 4-5 där de fyra levande väsendena, som representerar hela skapelsen, ger ära åt Gud. de tjugofyra äldste lägger ner sina kronor inför honom och säger i 4:11:

Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot pris, ära och makt, ty du har skapat allt. Genom din vilja kom det till och blev skapat.

Med andra ord visste de tjugofyra äldste att deras auktoritet var underordnad Guds suveränitet och hans vilja. Varför då? För att han var Skaparen, och deras existens berodde enbart på hans vilja, inte deras egen vilja eller makt. De skapade inte sig själva. De blev till genom Guds vilja.

Sedan återger Johannes i Upp 5:13-14 innebörden av detta:

Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: ”Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter.” Och de fyra väsendena sade: ”Amen”. Och de äldste föll ner och tillbad.

I Expositor's bibel volym 6 sid 854 (Eerdman's Publishing Co) förklarar teol dr William Milligan detta enligt följande:

Vilket majestätiskt tillstånd vi här har inför våra ögon! Hela universum, från dess mest avlägsna stjärna till det som ligger oss närmast och det som ligger under våra fötter – allt är ett, ett i känsla, ett i uttryckssätt, ett i hjärta och själ. Inget ont nämns. Inte heller finns en tanke på något ont. Alltsammans ligger i Guds händer, han som ska förverkliga sina gudomliga syften i sin bästa tid och på sitt bästa sätt. Vi behöver bara lyssna på denna universella harmoni, och uppleva hur den hänför oss i samstämmig tillbedjan (v14).

Än en gång omnämns skapelsen på ett speciellt sätt, denna gång som återlöst. I kap 4:8-10 började de sången, och nu återvänder vi till dem för att vara med om dess fullbordan. Hela skapelsen inklusive människan ropar Amen. Den förhärligade församlingen är så uppfylld i sitt hjärta att den tappar målföret. Hon kan bara falla ner och tillbe.

Enda sättet att friskriva Gud från hans högsta ansvar i fråga om Adams synd, enda sättet att rentvå hans namn, är att han fullt ut återställer följderna av Adams synd. Paulus gör klart för oss att han kommer att göra det, och att han redan har påbörjat den processen genom Kristi kors. Det är bara en fråga om tid innan synen som Johannes såg blir verklighet på jorden. Han såg korsets seger, för korset var redskapet till denna fullbordan. Utan full betalning för återlösningen skulle skapelsen aldrig blivit återlöst. Korsets kraft når sin fullbordan i Johannes vision, när hela skapelsen och alla människor når full samstämmighet med Guds fria och suveräna vilja.

Dom som följd av människans auktoritet

Äkta fri vilja fordrar inte endast en suverän ställning med allmakt, utan också allvetande. Jesus säger i Luk 12:47, 48 att ansvar delvis mäts i förhållande till kunskap:

Den tjänare som vet sin herres vilja men ingenting ställer i ordning och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som inte känner till den och gör något som förtjänar spöstraff, han skall piskas med få rapp.

Resten av vers 48 gör klart att ansvar också delvis mäts i förhållande till graden av ens auktoritet:

Var och en som har fått mycket, av honom skall det krävas mycket. Och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall det utkrävas så mycket mer.

Eftersom Gud äger både allmakt och är allvetande fordrar han allra mest av sig själv. Förmår han leva upp till kraven? Vi tror att han är mer än väl kapabel till detta. Människans vilja kan inte hindra Guds plan.

Man kan inte separera människans vilja från hennes auktoritet. Människan har auktoritet, och därför har hon också en vilja genom vilken hon utövar denna auktoritet. Människan döms också enligt de beslut hon fattar med sin vilja. Denna redovisningsskyldighet mot Guds vilja betyder att Gud lirkar med människans vilja och lägger tryck på henne för att få henne att harmoniera med den gudomliga viljan. Så frågan är vems vilja som är starkast. Vems vilja ska segra mot slutet? Ska Gud få sin vilja igenom eller ska människan få sin vilja igenom?

Jag tror att Guds plan ska fullföljas till minsta detalj. Det som Johannes såg ska bli verklighet i tidens och historiens slut. Jag accepterar detta genom tro på Guds ord, för just nu ser det ut som att människans vilja är mäktigare än Guds. Världen kan vara mycket ond vissa tider och på vissa platser. Men Gud ska döma alltsammans, för som skapare vilar ansvaret ytterst på hans skuldror till att återställa allt som gått fel och verka fram gott ur det som är ont. Om detta vore människans ansvar skulle större delen av skapelsen gå förlorad. Men vi kan vara tacksamma för att människan inte äger en helt fri vilja till att förstöra Guds skapelse eller att göra utgången oviss.

Människan ska dömas efter graden av sin auktoritet, men eftersom auktoritet alltid är underordnad Guds allmakt, ska Jesus verka tills han frälst hela mänskligheten och verket är fullbordat i kommande tidsåldrar. Ett av uppståndelsens primära syften är att föra människor till doms så att de får göra räkenskap inför hans elds-lag (5 Mos 33:2) så att de lär sig rättfärdighet (Jes 26:9). Med andra ord är syftet med Guds domar i ”eldsjön” att korrigera dem, inte att förstöra dem. Syftet är att lära dem Guds karaktär som är såsom en förtärande eld (5 Mos 4:24, Hebr 12:29). Denna Guds natur omintetgör den köttsliga naturen.

Nu sammanfattar vi de båda kontrasterande synsätten:

1. Gud kan inte vara ansvarig för Adams synd eller någon annan påföljande synd eller ondska i världen. Därför måste människan äga en fri vilja, för att göra henne ensam ansvarig för all ondska i världen. Gud ger sedan människan möjlighet att bli frälst, men kan inte göra något som inkräktar på hennes fria vilja till att fatta ett sådant beslut. Om hon inte tar emot Kristus, blir hon ensam ansvarig för sina synder, och måste dömas – en del säger till förintelse, andra säger till evig tortyr.

2. Gud är ansvarig på sin allmaktsnivå för att han tillät Adam att synda när han kunde hindrat det. Såsom hans rättvisesystem fordrar, håller han människan ansvarig endast i förhållande till dennes nivå av auktoritet. Likaså planerade han från begynnelsen att ta på sig ansvaret för hela världens synd (i personen Jesus Kristus). Han planerade från början att tillåta människan att falla och sedan frälsa alla genom Kristus – men var och en i sin tid. Termen ”evig” i bibeln är aionian, som betyder ”tillhörande en tidsålder”. Domen är tidsåldrig[1], inte evig, vilket kan verifieras genom att titta i Young's bokstavliga bibelöversättning, gjord av dr Robert Young, som också skrivit Youngs Concordance (uppslagsverk).

För ett fullständigare studium i ämnet, se min bok Creation's Jubilee eller den kortare boken The Judgements of the Divine Law.

Mer om Guds ansvarslagar

Låt oss först titta närmare på lagen om oxen i gropen. Det är uppenbart att under normala omständigheter skulle en oxe kunna falla i en grop genom att inte uppmärksamma den eller genom att gå alltför nära den och så halka ner i den. I varje fall kan man säga att oxen föll i gropen antingen genom sin fria vilja eller genom sin blindhet eller dumhet. Man kan förstås inte skylla gropens ägare för olyckan under sådana omständigheter. Ändå säger lagen att den som grävde gropen (dess ”ägare”) är ansvarig.

Men anta att jag hade puttat min nästas oxe ner i gropen. Skulle det innebära någon skillnad gentemot lagen? Det står inget om det, eftersom det är irrelevant i sammanhanget. Om någon avsiktligt skulle puttat oxen ner i gropen skulle han blivit skyldig oxens ägare fem oxar (2 Mos 22:1). Men om oxen föll ner av en olyckshändelse skulle han bli skyldig att betala för endast en oxe.

Gropens ägare är skyldig enbart på grund av att han äger gropen. Frågan gäller alltså inte huruvida oxen, det vill säga Adam, föll genom sin egen fria vilja. Lagen talar inte om oxens ansvar att hålla sig borta från gropen. Lagen ställer bara frågan: Vem äger gropen? Vem var ansvarig för att täcka över den så att inte oxen kunde falla ner?

Låt oss titta på ännu en lag om personligt ansvar, en lag som kom från Guds sinne. 5 Mos 22:8 säger:

När du bygger ett nytt hus skall du förse taket med ett räcke, så att du inte drar blodskuld över ditt hus, om någon skulle falla ner från det.

På den tiden byggde man hus med platta tak, för man ville umgås på hustaken under kvällens svalka. Därför fordrade Gud att man skulle sätta upp staket runt taken för att undvika en fallolycka. Om nu staketet saknades och någon skulle falla ner från taket, vem blev då ansvarig?

Om man puttade någon utför taket skulle man naturligtvis bli skyldig till mord. Men nu handlar det inte om ifall någon föll av taket som en olyckshändelse eller om någon avsiktligt puttade ner honom. I vilket fall som helst ska ansvar utkrävas, och enda skillnaden är graden av ansvar. Vår fråga gäller ifall den ansvarige kunde ha hindrat sin nästas död genom att bygga ett staket runt taket. Faktum är att om du äger huset är du ansvarig för att säkra taket. Om du inte gör det, så duger inte ”det var en olycka” till att frita dig från allt ansvar.

Guds hus är hela universum inklusive jorden. Han bor i himlen nu, men han håller på att bereda sitt hem på jorden. Det var därför han kom hit, och han tänker återkomma. Här ska han bo. Problemet är att när han byggde sitt hus föll människan av ”taket”. Vem är ansvarig? Vi håller nog alla med om att Gud inte puttade Adam och Eva utför ”taket”. Vi kan inte anklaga Gud för mord. Men vi kan fördenskull inte skylla på djävulen för att han frestade människan. Vi kan heller inte åberopa att människan var slarvig och föll utför genom sin egen fria vilja. Att säga att det helt och hållet var människans fel är inte ett lagenligt svar. Det faktum att Gud äger huset gör honom ansvarig genom sina egna ansvarslagar.

Det finns en annan ansvarslag som kan hjälpa oss att förstå frågan. 2 Mos 22:5 säger:

Om någon låter en åker eller en vingård betas av eller släpper sin boskap lös så att den betar på en annans åker, skall han ersätta skadan med det bästa från sin egen åker och med det bästa från sin vingård.

Vad händer om en oxe river ner ett staket genom sin egen fria vilja, stövlar fram i en annans åker och äter upp grannens gräs? Vem måste betala för gräset? Naturligtvis är det oxens ägare. Lagen är tydlig. Ägaren kanske klår upp oxen eller sätter den i bur, men det ändrar inte på det faktum att ägaren måste betala för grannens gräs.

Anta att oxens ägare öppnar inhägnaden, tvingar in oxen på grannens fält och trycker ner nosen i gräset och säger: ”Ät upp gräset, annars slår jag ihjäl dig!” Oxen är tvingad att äta gräset och saknar fri vilja i denna sak. Vem är ansvarig? Oxens ägare. Enda skillnaden i straff är att om brottet är avsiktligt måste ägaren betala åtminstone dubbelt för det stulna gräset (2 Mos 22:4).

Om oxen begick brottet genom sin egen ”fria vilja” så har ägaren mindre ansvar. Men han är fortfarande ansvarig. Om man insisterar på att lägga hela skulden på oxen, löser man inte frågan om ägarens ansvar. Oavsett om oxen klev in där genom sin fria vilja eller om den tvingades in mot sin fria vilja, så fritar det inte ägaren från ansvar. Ägande medför ansvar.

Teologer som insisterar på att människan har en fri vilja, kanske reducerar problemet med Guds ansvar, men de eliminerar inte problemet helt och hållet. Vi påminns om evolutionsteorin. Evolutionisterna hävdar att livet uppstod genom slumpmässiga kemiska föreningar i oceanen. Men de kan inte besvara frågan om hur materien blev till innan dess.

Likaså försökte antikens greker reducera Guds ansvar för att han hade skapat ”onda” materiella ting genom att förutsätta en lägre stående gud som hade skapat den onda materien. De kallade honom Demiurgen (en sorts djävulsgestalt). Men det löste inte deras problem heller, för de kunde aldrig lista ut hur en god Gud kunde skapa den onda Demiurgen. Genom att göra Demiurgen till skaparen av ond materia, lyckades de bara reducera Guds ansvar, samtidigt som de hoppades på att ingen skulle lägga märke till att Gud fortfarande var ansvarig för att ha skapat Demiurgen.

Den enda relevanta frågan är vem som äger skapelsen. Kan du se detta? Det är därför som frågan om den fria viljan inte är den mest grundläggande, för om människan eller djävulen ges en fri vilja, friskriver det inte Gud från ansvar. Detta är helt i enlighet med hans egna lagar. Titta i 2 Mos 22:6:

Om elden kommer lös och antänder törnhäckar, och sädeskärvar eller oskuren säd eller något annat på åkern blir lågornas rov, skall den som vållat branden ge full ersättning.

Vad händer om jag avsiktligt tänder upp eld för att bränna av en annans åker? Vilket straff skulle jag få? Uppenbarligen skulle jag få betala dubbel ersättning för värdet av åkerns skörd, för jag stal säden och brände upp den. Men vad skulle hända om jag av en olyckshändelse brände upp min nästas säd? Fritar det mig från ansvar? Absolut inte! Om jag har tänt elden så äger jag elden. Åter igen blir det en fråga om ägande. Ansvarslagarna gör klart att människans avsikt (dvs ”fria vilja”) har att göra med graden av ansvar, inte ansvaret som sådant.

Därför påstår jag att den fria viljan är ett sidospår när filosoferna debatterar. Från rättslig ståndpunkt innebär inte en proklamation av att människan äger en ”fri vilja” vad dessa filosofer påstår. Idén om den fria viljan utvecklades i grunden för att frita Gud från ansvar för människan och hennes handlingar. Den är inte tillämplig för denna uppgift. De mest relevanta frågorna är dessa: Skapade Gud människan? Äger Gud människan? Kunde han ha skapat människan på sådant sätt att det hade hindrat henne från att falla i synd? Svaret är ja på alla frågorna. Detta gör Gud ansvarig genom hans egna ansvarsbegrepp såsom de uttrycks i hans lag.

Så ägarskap, inte fri vilja, är den centrala frågan. Genom hela lagen liksom i Nya Testamentet gör Gud anspråk på att äga hela skapelsen. På den grunden tar Gud på sig ansvaret för allt han äger. Han skrev ansvarslagarna för att vi skulle kunna se och förstå att han förpliktigade sig själv att köpa hela världen. Det var därför han betalade för hela världens synder, och inte bara för synderna hos två procent av mänskligheten. Bibeln säger aldrig någonsin att han bara betalade för några få. Han betalade för hela världens synd, och när han gjorde det, rättfärdigade han sig själv som skapare och ägare av universum.

Allt samverkar till det bästa

Gud har skapat hela situationen. Vad anledningen nu än kunde vara, så var hans vilja att skapa vissa kärl till hedersamt bruk och vissa kärl till ohedersamt bruk. Vi kanske inte förstår detta, och om vi inte förstår det, ska vi inte ifrågasätta Gud enligt aposteln Paulus i Rom 9:20. Ska leran säga till krukmakaren ”varför gjorde du mig sådan?”. Det bör räcka som förklaring för dem som inte kan förstå dessa djupa saker. Men så småningom när vi lär känna Guds sinnelag bör vi börja förstå varför han skapade människan på det sätt han gjorde – och varför ondskan tilläts invadera jorden.

Vi vet att allt ska samverka till det bästa – och att denna tidens lidanden inte ens är värda att jämföras med den härlighet som ska komma (Rom 8:18). Så långt sträcker sig vår kunskap. Jag har inte en förklaring för varje uttryck av ondska i världen. Jag förstår inte allt, men jag vet en sak. Min tro står till Gud. Jag vet att det var han som skapade. Jag vet att han är allsmäktig. Och jag vet att han kommer att verka fram allt till det bästa. Det kanske inte är så mycket till tröst idag medan människor brottas med sina problem och genomgår hemska saker i sina liv. Men jag vet att på den yttersta dagen ska vi se tillbaka på allt som skett, och vi ska alla kunna säga att Gud är rättfärdig i allt han gjort. Så mycket vet jag, och det säger jag utifrån mitt hjärtas tro.

Jag litar på att Gud vet vad han gör, och jag litar på att Gud är en god Gud. Han ska rätta till varje orättvisa som finns i världen. Han ska omvandla den till något gott. Hur han ska lyckas med detta vet jag inte, men det är så jag tillitsfullt förtröstar på honom. Jag tror på en allsmäktig Gud som vet vad han gör. Han har inte avsagt sig kontrollen över skapelsen, men han har verkligen givit människan auktoritet. Vi har auktoritet över vår lott, men vi har inte suveränitet. Vår auktoritet är begränsad. Som vi tidigare visat finns återlösningen alltid inbyggd i lagarna om markägande. Men även om ingen återlösning sker inom dess tidsram, ska alla friges på jubelåret (3 Mos 25:54). Det är en lag som Gud upprättat, och ingen människa kan i längden hindra den.